Nordiska Motståndsrörelsen har under det senaste året satsat på att lansera sig som ett nationalistiskt alternativ. Under hösten har organisationen satsat särskilt hårt i tre utvalda kommuner – men till vilken nytta? Det här är del 2 av AFA Malmös eftervalsanalys.
Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är en av de grupperingar som vi under de senaste åren har följt mest noggrant, inte främst för att de utgör det största politiska hotet inom den nationalistiska miljön, utan för att de är en av de mest aktiva gatufascistiska grupperingarna i landet. Organisationens hot ligger inte i dess potential att mobilisera några breda eller stora massor, utan i dess förmåga till oförutsägbara och ofta aggressiva initiativ.
NMR är en organisation med sektliknande drag, som beskriver sig själva som ”den nationalsocialistiska spjutspetsen”. I organisationens skrift Handbok för aktivister i Nordiska Motståndsrörelsen betonas detta ofta och gärna. Man menar att nationalsocialismen är den naturliga och ursprungliga världsåskådningen och att ”en sann nationalsocialist lever nationalsocialismen”.
Den öppet nazistiska hållningen är idag närmast unik för existerande organisationer i Sverige, då de flesta nazistiska nätverk och grupperingar idag försöker använda annan terminologi och maskera sin teoretiska grund för att dölja kopplingarna till Nazityskland. NMR har tvärtom i stor mån importerat och anammat den tyska nazistiska ideologin och finner både inspiration och ledning hos historiska ledare som Adolf Hitler och Rudolf Hess. Kopplingen till historien är inget som organisationen försöker dölja, utan man ser sig i stor grad som ättlingar till det tyska nazistiska projektet.
Gemensamma fascistiska rötter
En väsentlig del av fascismens ideologiska fokus ligger på en uppfattad organisk ordning, som man menar att samhället och dess medlemmar är del av. Idén om korporativism är inte unik för renodlat fascistiska rörelser, men ligger till grund för sättet att se på världen. Enligt korporativistiska grundprinciper utgör varje människa del av en samhällelig kropp och samhället bör därför också organiseras enligt principer som sammanfaller med en specifik tolkning av hur kroppen fungerar. Individerna ska tilldelas och veta sin plats – ekonomiskt, politiskt eller socialt – och följa den utpekade elitens ledning.
Korporativismen är central för fascismen eftersom synsättet ger rörelsen ett alternativ till egalitära åskådningar, såsom socialism eller feminism, och fungerar som fascismens rättvisepatos. En elitistisk samhällsordning är enligt fascismen rättvis, eftersom den är välordnad. Så länge som kroppen fungerar som den ska är allt väl – och sjuka kroppsdelar kan alltid avlägsnas.
Denna syn på samhället har anammats av inte enbart fascister, utan också av politiskt konservativa, och är ett användbart perspektiv även inom företagsledning. Sverigedemokraterna (SD) är exempel på en nyfascistisk politisk rörelse som ännu delar denna organiska samhällssyn och som ännu agerar enligt sin tolkning av den.
NMR och SD delar ideologiska rötter. Hos båda fallen finnes rötterna i det efterkrigstida Europa, men de två rörelserna är del av två olika grenar. SD tillhör den gren som efter andra världskriget såg att nazismen och fascismen var förbrukade som politiska rörelser. Man sökte istället skapa något nytt utifrån det gamla, utan att för den delen ta avstånd från grundprinciperna. Under ledning av korporativismen tillika fascisten Per Engdahl skapade Malmörörelsen grunderna för denna politiska förändring. Under det sena 1970-talet formulerade Engdahl kritik av de samtida fascistiska rörelserna och menade att fascister i en modern tid skulle behöva omformulera sig politiskt. Istället för att grunda sig på rasbiologiska resonemang menade Engdahl att man skulle tjäna politiskt på att fokusera på invandring som huvudsaklig stridsfråga.
Delar av den svenska fascistiska miljön lyssnade till denna kritik och började under 1980-talet i allt större mån att propagera mot invandring, ofta med motivationen att skydda svenska kvinnor från främmande våldtäktsmän. Ur denna pragmatiska jordmån uppstod så SD, och partiet har allt sedan dess anammat en pragmatisk syn på politiska mål och medel, med siktet på den politiska makten.
Gammal nazism i en ny tid
Nordiska Motståndsrörelsen tillhör den andra grenen, som sedan andra världskriget inte velat anta en pragmatisk politisk hållning utan ännu håller sig till dogmatiska förhållningssätt som fastställdes redan hos 1930-talets nazistiska rörelse. Ännu under 1990-talet fanns det i Sverige kvar många fascistiska grupper av liknande slag, men de flesta av dessa har försvunnit eller lämnat gamla dogmer, för att istället experimentera med etnopluralistiska eller identitära strömningar.
NMR delar därmed problemformuleringar med sina historiska föregångare och intar en orubblig ideologisk position. Organisationens främsta styrka ligger i detta: den starka självidentifierade kopplingen till historiska föregångare gör att medlemmarna lätt kan motiveras till att utföra radikala dåd, såsom organiserade attacker mot meningsmotståndare, som vi upplevde i attacken i Kärrtorp 2013, eller attentat och bombdåd. Det var nazistiska fanatiker från NMR som utförde bombattentaten i Göteborg under vintern 2016/2017, och de gjorde det utifrån övertygelser som närts inom organisationen.
Samtidigt är denna dogmatism också NMR:s kanske främsta svaghet. Oförmågan att anpassa sig efter rådande sociala och politiska förhållanden gör att ideologin också blir politiskt irrelevant för stora delar av befolkningen. Organisationens ledning har inte velat eller kunnat komma till samma insikt som dess parallell på sin fascistiska syskongren: att det var förmågan till pragmatism som faktiskt förde fascisterna till makten redan på 1920-talet, och att det var nazismens pragmatiska hållning till sina egna radikala tendenser som gjorde att den fick stöd av etablissemanget på 1930-talet. En fascism som inte kan framstå som politiskt relevant för den tid som den verkar i kan heller inte bli den maktfaktor som ytterst är målet för rörelsen.
Nordiska Motståndsrörelsens politiska gren
NMR har inför och under valrörelsen bedrivit en kampanj för att få så mycket medial uppmärksamhet som möjligt, samtidigt som man har velat tona ned de våldsamma elementen hos organisationen. När NMR först gick ut med sina planer på att ställa upp i valet uttryckte organisationen en vilja att lära av sina partipolitiska föregångare, såsom Svenskarnas Parti (SvP), och undvika deras misstag. SvP lade 2015 ned sin verksamhet, efter att ha misslyckats i de parlamentariska valen 2014, där de siktade in sig på kommunala mandat i 30 kommuner runt om i Sverige, samt deltog med representanter till riksdagen. Inget av detta lyckades, trots en intensiv valårssatsning och man valde att lägga ned partiet. Partiets ledare och aktivister spreds för vinden och har sedan dess deltagit i flertalet, ideologiskt skilda, projekt, såsom Det fria Sverige och det paneuropeiska partiet Alliansen för europeiska nationella rörelser.
Många aktivister ur SvP har sedan 2015 dykt upp i NMR som företrädare och aktivister och har tagit med sig lärdomar från sitt tidigare parti i den nya partibildningen. Bland annat så valde NMR att lägga fokus på ett fåtal kommuner och sade sig inledningsvis inte vilja ställa upp med någon riksdagslista, något som senare kom att ändras. Med siktet inställt på kommunfullmäktige i Boden, Kungälv samt Ludvika inledde NMR tidigt i år sin valrörelse med 1:a maj-demonstrationer i både städerna Ludvika och Boden. För första gången i modern historia demonstrerade nu nazister i Sverige på två skilda orter under en och samma dag, vilket resulterade i en ansamling av totalt ca. 400 medlemmar och sympatisörer i de två första maj-tågen – och mångdubbelt fler antifascistiska motdemonstranter i båda städerna.
NMR satsade inledningsvis under valet på att framställa sin organisation och dess medlemmar som civiliserade och förtroliga – man ville att partiet skulle kunna lyftas som ett politiskt trovärdigt alternativ. Partiets företrädare skulle därför framstå som såväl goda medborgare som medlemmar i lokalsamhället, samtidigt som partiet fokuserade alltmer på frågor kring yttrandefrihet, politikerförakt och försökt till nationalistisk populism.
Valarbete och nya strategier
Svenska nazister har under de senaste årtiondena i allt högre grad fått ta antifascistiska aktiviteter i beaktande när de ska organisera sina egna aktioner och demonstrationer. När SvP under början av 2010-talet började arrangera första maj-demonstrationer i mindre svenska städer var det ett utfall av en vilja att etablera sig som ett trovärdigt alternativ till arbetarrörelsen, samtidigt som de sökte stärka lokala organisationer på mindre orter och framförallt: undvika konfrontationer med massiva motarrangemang. 1:a maj är ett utmärkt datum för detta, då de kunde skapa polemik med arbetarrörelsen samtidigt som de kunde utgå ifrån att de flesta antifascistiska organisatörer runtom i landet skulle vara upptagna med egna, socialistiska arrangemang. Valet av datum och ort innebar såväl taktiska som säkerhetsmässiga fördelar.
NMR förde vidare denna organisatoriska tradition, i och med sina 1:a maj-demonstrationer i Falun och Borlänge. Placeringen av demonstrationerna var taktik ur två synvinklar: för att stärka det pågående projektet med att bygga nazistiska fästen i Dalarna och för att undvika de konfrontationer med antifascister som annars skulle riskera skrämma bort organisationens sympatisörer och försvaga NMR. Farhågorna bekräftades i och med demonstrationen i Göteborg, 30:e september 2017, då organisationen återvände till de stora städerna och noga förberedde sig för konfrontationer med antifascister. Arrangemanget urartade istället i slagsmål med polisen och möttes av en mobilisering av över 10 000 antinazistiska demonstranter.
Efter demonstrationen i Göteborg återgick NMR till sin inslagna väg, att undvika konfrontationer som de riskerar att förlora. De har under året istället satsat på en större mängd aktiviteter än ett stort antal deltagande sympatisörer, med spontana, icke utlysta manifestationer i Göteborg, Jönköping, Stockholm och i Finland. Under valrörelsen har partiet satsat på noga planerat valarbete i de utvalda kommunerna, med ditresta aktivister från hela landet – och ibland andra delar av Norden. Istället för att aktivera sympatisörer har man sökt att aktivera de egna medlemmarna, i en aktivitetsintensiv valrörelse.
En förutsättning för dessa aktiviteter är den inofficiella, men internt uttalade strategin att låta aktivisterna gå arbetslösa och lyfta socialbidrag, med syftet att frigöra så mycket tid som möjligt från den skara aktivister som finns tillgängliga. AFA Malmö har i samtal med den skånske nazisten Zacharias Hortén fått veta att han, och många med honom, har haft detta som strategi under det gångna valåret.
Valrörelsemobilisering
NMR har förutom interna samlingar och icke utlysta manifestationer under valrörelsen även försökt organisera tillståndsgivna demonstrationer. Vid två tillfällen planerade organisationen att genomföra demonstrationer i Stockholm, första gången 25:e augusti och andra gången 1:a september. Det första tillfället inföll på samma datum som Strike Back, en demonstration för strejkrätten som sammankallats av en bred vänsterkoalition.
Bara några veckor innan Strike Back gick av stapeln gick NMR ut med nyheten om att de sökt demonstrationstillstånd i Stockholm samma datum. Målet med agerandet var inte att samla en större skara av nazistiska demonstranter, även om NMR i polistillståndet uppgav att de räknade med mellan 30 och 3000 deltagare. Syftet var istället att försöka använda Strike Back som en möjlighet till indirekt konfrontation, där NMR skulle ta tillfället i akt att peka ut arbetarrörelsen som sin givna fiende, att vinna medieutrymme – och att försöka försvaga den tidigare utlysta strejkrättsdemonstrationen. Förhoppningen var att vänsterkoalitionen istället för att demonstrera till försvar av strejkrätten skulle fokusera på det nazistiska arrangemanget.
NMR:s förhoppningar besannades inte, då Strike Back-demonstrationen ägde rum som planerat, inklusive i förhand planerade aktioner. NMR möttes likväl av ett stort motstånd på plats, och hade dessutom blivit placerade på en ofördelaktig plats på Kungsholmen i Stockholm, i ett polisiärt försök att undvika konfrontationer. Ett fåtal sympatisörer dök upp, i övrigt bestod sällskapet av inresta aktivister från organisationens alla nästen. Det förändrade polistillståndet och den oväntade situationen resulterade i att NMR istället valde att genomföra en stillastående manifestation. Pär Sjögren från NMR menade att man ”i protest mot polisen” valde att ställa in den planerade marschen, då organisationen inte tilldelats den demonstrationsrutt som man önskat.
Redan före manifestationen 25:e augusti framkom uppgifter om att NMR planerade att genomföra ytterligare en demonstration den 1:a september, samma dag som AFA skulle fira sitt 25 års-jubileum. NMR uttryckte dock besvikelse med hur det hade gått 25:e augusti och menade efter manifestationen att det nya polistillståndet enbart var ett försökt att testa polisens villighet att ge nazisterna fördelaktiga demonstrationsrutter. Det svala intresset för den tidigare manifestationen, med få sympatisörer på plats, gjorde sig påmint och man valde istället att inte genomföra någon aktivitet alls i Stockholm på det givna datumet, utan satsade istället på att skicka aktivister till orterna för partiets kommunsatsning.
Det våldsamma mötet med verkligheten
NMR valde att ställa upp i kommuner där man har aktivister och villiga representanter, snarare än kommuner där man bedriver eller har möjlighet att bedriva konkret och förankrad politik. Lokalförankringen har varit svag, vilket både uppförande under valrörelsen och resultatet av valet har visat.
Redan i valarbetet under sommaren gjorde sig Nordiska Motståndsrörelsen skyldig till flera fall av misshandel, då partiets aktivister attackerade meningsmotståndare under Almedalsveckan. Ett flertal incidenter rapporterades, bland annat då NMR-aktivister fysiskt gav sig på allmänheten under kampanjandet i Almedalen. Vid ytterligare ett uppmärksammat tillfälle attackerade en grupp NMR-aktivister en ung man i Klintehamn, som enligt uppgift ropat “Vi vill inte ha er här i Klinte” och syftat på nazisterna.
Uppförandet på Gotland har varit symptomatiskt för hur NMR har behandlat meningsmotståndare, lokalbor och potentiella väljare på de olika platserna för valkampanjen under sensommaren. I såväl Ludvika som i Boden har valarbetare för NMR gjort sig skyldiga till fysiska angrepp och misshandel under kampanjarbetet. I Boden misstänktes den tidigare sverigedemokraten, numera NMR-kandidaten Bo Nilsson för misshandel efter att ha angripit en 16-årig pojke vid nazisternas valtält på torget.
Bara några dagar tidigare hade en 13-årig flicka blivit attackerad av nazisterna i samband med att hon utförde en skoluppgift på torget i Boden. Flickan misstänktes efter attacken för ofredande för att ha spottat mot nazisterna efter att åskådare ingripit, men polisen har i dagsläget inte gett besked om huruvida nazisterna å sin sida är misstänkta för brott efter incidenten.
Motståndsmännens invasion
När valresultaten inkom visade det sig snart att NMR helt och hållet misslyckades med sina försök att etablera sig som politisk rörelse i de utpekade kommunerna. Partiet erövrade inga mandat i någon av kommunerna. I Boden fick partiet endast 51 röster. I Ludvika fick organisationen 219 röster och landade på 1,27%, och man knep i Kungälv inte mer än 0,34% av rösterna. På nationell nivå var resultatet ännu sämre. I valet till riksdagen landade partiet slutligen på 0,03%, med strax över 2100 röster.
Organisationens ledare uttalade sig efter valet och sa att det förvisso inte har gått särskilt bra för deras parti, men att de åtminstone har fått mycket uppmärksamhet. Slutsatsen är typisk för organisationen eftersom den inte inkluderar några försök till självanalys. NMR har under valrörelsen arbetat med mycket begränsad respekt för sin omgivning, vare sig det gäller den lokala politiken eller invånarna i kommunen.
Istället för att framstå som ett parti för eller av folket, med de sansade representanter och städade yttre som man eftersträvat, så har man framstått som ett parti mot folket. Vart NMR än har rört sig har de rört sig på främmande mark och har med inresta aktivister tagit karaktär av en invaderande armé. Deras framfart i kommunerna har i många fall inneburit att de startar konflikter, hotar lokala aktörer och i vissa fall till och med misshandlar lokalinvånarnas barn.
Med detta i åtanke framstår det inte som särskilt förvånande att väljarna i deras utvalda orter har vänt dem ryggen och i många fall deltagit i spontant eller organiserat motstånd mot deras närvaro. Till och med i Ludvika, en kommun med ovanligt många inflyttade nazistiska aktivister, har valet inneburit ett nederlag för organisationen.
Efter valrörelsen
Nordiska Motståndsrörelssen tycks, paradoxalt nog, inte ha gått starkare ur valrörelsen. Trots flygbladsutdelningar och propagandaspridning i stort sett dagligen hos alla av organisationens nästen så har partiet gjort ett förvånansvärt dåligt val. Partirepresentanternas behandling av lokalbefolkningen och organisationens invaderande demonstrationsstil tog ut sin rätt i valresultatet, som visade att såväl folket som helhet som kommuninvånarna i enskilda orter valt att vända organisationen ryggen. På vissa håll har NMR:s medverkan i valet rentav kunnat hjälpa att föra framåt radikala vänsteralternativ till kommunala poster, som ett motvärn mot gatufascismen. Ludvika är ett sådant fall, där Kommunistiska Partiet har fått fler röster än det storsatsande NMR, och därmed belönats med ett kommunalt mandat.
NMR har under de senaste åren haft svårt att aktivera nya medlemmar, både på grund av antifascistisk aktivitet, risken att bli avslöjad som nazist och inte minst organisationens egen oförmåga att anpassa sig efter det samhälle där de verkar. NMR har försökt kontra avsaknaden av reell ökning av aktivister med strategin om socialbidrag istället för lönearbete, som ett sätt att få ut maximalt antal aktivisttimmar utifrån den medlemsskara som finns.
Redan under valrörelsen kunde vi se en ökning av våldsamma aktiviteter inom NMR, delvis som ett resultat av ökad aktivitet och frekventa möten med allmänheten, vilket i sig är en faktor som riskerar att leda till nazistiskt våld. Organisationens strävan till trots så har varken ledning eller medlemmar kunnat leva upp till någon vision om ett städat yttre. När deras kommunpolitiska kandidater misshandlar meningsmotståndare så har fasaden därmed rämnat. Det är svårt för NMR att framstå som något annat än en fascistisk gaturörelse, ens när de skapat sig en parlamentarisk gren, eftersom våld och hot är beteenden som belönas internt inom organisationen. När deras representanter misshandlar tonåringar blir det också representativt för hur organisationen fungerar.
Framtida hot
SD fortsätter efter valet 2018 att framstå som det starkaste och tydligaste exemplet på hur den modern fascismen har tvingats anpassa sig efter rådande politiskt klimat, till den punkt där de själva kan börja påverka den offentliga debatten. Trots att gatufascister i detta sammanhang ännu framstår som ett hot så är det tydligt att den högerkonservativa inriktning hos SD är den politik som på mest effektivt vis har kunnat göra fascistiska idéer politiskt gångbara i vår tidsålder.
Nordiska Motståndsrörelsen har förklarats politiskt irrelevant av väljarkåren, men organisationen kommer efter valet att fortsätta med sin verksamhet som vanligt. Inom den närmsta framtiden kommer NMR:s fokus att ligga på nyrekrytering av besvikna högerextremister, och det finns antagligen viss möjlighet att få näring av den konspirationsteoretiska miljön kring Alternativ för Sverige.
Parallellt med detta finns det risk för eskalering av nazisternas våld. Aktivister och sympatisörer kan på eget initiativ eller under organisationens ledning komma att radikaliseras ytterligare och utföra fler våldsamma attacker. NMR:s närvaro bland allmänheten kommer troligen att minska, men det innebär inte att attacker mot meningsmotståndare och symboliska måltavlor kommer upphöra – mest troligt det motsatta, eftersom radikala element inte tar lätt på motgångar.
Det här är andra delen av AFA Malmös eftervalsanalys. I första delen av eftervalsanalysen fokuserade vi på partierna Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling, och den finner du här: Valrörelsen utan jordbävningar – del 1: Småpartierna.
Vi nås på e-mail:
AFA Malmö: [email protected]