I november 2019 deltog AFA Malmö i konferensen Political Ecologies of the Far Right i Lund, med ett antifascistiskt panelsamtal. Innehållet i detta samtal kom att peka i många olika riktningar, med en mängd av erfarenheter från det gångna decenniet – och nygamla lärdomar inför det kommande.
Helgen 15-17:e november ägde den akademisk-aktivistiska konferensen Political Ecologies of the Far Right (PEFR) rum i Lund, med deltagare från hela världen. Det var första gången som konferensen ägde rum, organiserad av bland andra The Zetkin Collective, AG Hedvig samt flera akademiska institutioner på svenska universitet. Syftet med konferensen var att starta gemensamma diskussioner och skapa kontaktytor mellan de vetenskapliga institutionerna å ena sidan, och klimaträttsliga eller antifascistiska aktivistmiljöer å andra sidan, med målet att utforska mötet mellan två avgörande tendenser i vår tid: stegrande klimatkris och högerradikala politiska framgångar. Några av de frågor som organisatörerna ville ställa sig var, vad händer i mötet mellan de två tendenserna, och vad kan vi som forskare, researchers och aktivister göra inom våra olika arenor, för att förstå och motarbeta dess effekter?
Det övergripandet ämnet – ekologi och fascism – väcker många frågeställningar och kom under helgen att erbjuda mängder av intressanta perspektiv, där de flesta diskussioner och samtal som fördes under helgen erbjöd relevanta perspektiv för såväl akademiska som politiska fördjupningar. När fascism diskuteras i relation till ekologi kan främst två dominerande perspektiv lyftas: å ena sidan ekofascismen som ideologisk strömning inom de bredare fascistiska miljöerna, samt klimatförnekelse som politisk tendens bland samtida högerradikaler. Political Ecologies of the Far Right (PEFR) erbjöd möjlighet att utbyta perspektiv på dessa olika ämnen, inte bara för att studera historiska eller samtida tendenser, utan också för att ställa frågor om framtiden: vad kommer hända med det politiska landskapet om högerradikala grupper i större utsträckning faktiskt erkänner klimatförändringar, och på så vis på allvar kan försöka slå sig in som aktör i miljöfrågor? Hur organiserar vi oss politiskt inför de stundande hoten? Hur bör, i detta sammanhang, relationen mellan akademiska institutioner och politiska rörelser egentligen se ut?
AFA Malmö deltog under PEFR med en egen samtalspunkt under rubriken Anti-fascist tactics and radical societal change, för att tillsammans med kamrater från vår gemensamma rörelse lyfta relevanta politiska och strategiska frågor för vår tid och för framtiden. Paneldeltagare från Rojavakommittéerna Malmö, Göteborgs Antifascistisk Front (GAF), samt en Malmöbaserad antifascistisk och feministisk aktivist, deltog under denna punkt för att diskutera en bredd av frågeställningar. Frågor om strategi och taktik avhandlades tillsammans med diskussioner om det internationella läget, vilka hot vi som rörelse står inför, hur vi kan tänkas hantera globala och lokala problem, samt vilken roll vi själva fyller för den radikala samhällsförändring som vi tänker oss. Hur ser vi på oss själva, och hur identifierar vi stundande eller omedelbara hot?
Detta är några av de frågeställningar som lyftes under söndagens panelsamtal och vars diskussioner vi kommer att redogöra för nedan. Redogörelsen för panelsamtalet är inte i första hand en presentation av politiska lösningar och löften, utan utgör snarare en fingervisning för vilket håll som den politiska utvecklingen rör sig åt, och vilken riktning våra rörelser kan ta för att stävja effekterna.
AFA Malmö inledde panelen med en introduktion till frågeställningarna, samt en omvärldsorienterande analys för att etablera en samsyn av vart vi befinner oss idag – som rörelse, samhälle och antifascister.
Moderna fascismer – Inledning av AFA Malmö
”Vilken är fascismens ’sanna’ natur? Är det en radikalt ny politisk erfarenhet, en unik skapelse av 1900-talet, eller är den helt enkelt gammalt tyranni i besittning av nya, effektivare metoder för att vinna och behålla makten?” (Den fascistiska traditionen, John Weiss)
Frågan är närmast retoriskt ställd, och kan delvis besvaras med Benito Mussolinis egna ord: fascisterna är revolutionära reaktionärer. En av de grundläggande premisserna för fascistisk ideologi är föreställningen om en radikal omformning av samhället, genom moderna medel, till gamla former av sociala hierarkier. Det innebär att fascismen, till sin natur, inte är statisk – den förändras med de samhällen den verkar i, eftersom den, liksom vi, också förstår det förgångna utifrån sina samtida ramverk. Fascistiska ideologer hänvisar i sina visioner ofta till historien som en fast referenspunkt, men sanningen är att varken historien eller fascisternas rörelser har någon fast form.
När samhället, och med den dess populära föreställningar, förändras så måste fascismen också förändras med denna. Vi har därför sedan andra världskriget sett ständigt nya former av fascismer formuleras. När mellankrigsfascismen – närmare bestämt Nazityskland och det fascistiska Italien – besegrades i krig så fann dess rörelser ett behov av att ändra uttryck för att återigen kunna bli relevanta som politiska alternativ.
Svensk fascistisk ideologiproduktion kom efter krigsslutet här att spela en viktig roll, i och med Per Engdahls nyfascistiska initiativ och den så kallade Malmörörelsen, vilken är ett tidigt exempel på rörelsens försök att omstöpa sig för efterkrigsvärlden. Redan på 1970-talet skrev Engdahl om behovet av att upphöra med fokuset på raser och istället börja fokusera på invandring som en fascistisk nyckelfråga. Nu, 40 år senare, ser vi resultatet av denna fascistiska rebranding – med Sverige som ett närmast unikt exempel på hur ett tidigare nynazistiskt parti, Sverigedemokraterna, har kunnat erövra stort politiskt stöd.
Vi kan se hur högerradikala regeringar bildas runtom i världen, med auktoritära maktmodeller och radikala sätt att expandera ekonomisk exploatering, som i exemplet med Donald Trump och byggandet av pipelines i USA, eller Jair Bolsonaro och den eskalerande skövlingen av Amazonasskogen. Vi har nyligen sett krigföring i nordöstra Syrien, motiverat av turkiska nationalistiska expansionsdrömmar, samt ryska militära kampanjer under Vladimir Putins styre.
Samtidigt som allt detta händer upplever vi vissa problem för det antifascistiska motståndet, då vi som progressiva krafter försvarar inte bara våra egna rörelser, utan också idéer som i vardagligt politiskt tal stämplats som liberala, av centerliberala aktörer. Vi har flera gånger i historien upplevt hur liknande liberala strömningar söker rida på vågen av vårt antifascistiska motstånd, utan att vara benägna eller villiga att själva ta den kamp som vi står i frontlinjen för.
Vi har under de senaste åren kunnat se hur militanta, ofta beväpnade, fascistiska grupper söker att vinna inflytande i kölvattnet av högervridna regeringar, som i fallet med Ryssland eller USA, där rasideologer försöker vinna mark genom att relatera till den förda politiken. Eller som i fallet med Syrien där radikalkonservativa eller islamofascistiska miliser, såsom Islamiska Staten, under åren av inbördeskrig har velat ta kontroll över stora territorier i regionen. I andra fall, som i Ukraina, har nynazistiska grupper kunnat vinna stöd under inledningsvis folkliga uppror, där de agerat som skyddstrupper genom att slåss mot polisen, och senare kunnat spela viktiga roller som militära enheter i kriget mot ryska proxytrupper.
Situationen i Sverige är inte lika explosiv, men vi upplever också här komplicerade händelseförlopp. Sedan 1980- och 90-talen har den svenska utomparlamentariska rörelsen i allt mer organiserad grad tagit striden mot nynazistiska rörelser och gatugäng. Sedan dess har situationen radikalt förändrats. Vi ser inte lika mycket gatuslagsmål idag som vi gjorde för 10 eller 20 år sedan, delvis för att de spontant och våldsamt lagda nynazisterna slogs tillbaka av antifascistiska aktivister under denna avgörande period för svensk gatufascism. Mötet med organiserade antifascister är en av många trösklar som dessa gatufascister inte har kunnat ta sig över.
Parallellt med detta har en intensiv normalisering av svensk nyfascisms parlamentariska gren ägt rum, inte minst under de senaste 10 åren, då Sverigedemokraterna har kunnat sluka många av de mer radikala uttrycken för fascism i detta land. Det betyder inte att vi inte har kvar våldsamma nyfascistiska grupper i Sverige – eller ens att Sverigedemokraterna som politisk miljö har blivit mindre farlig – utan snarare att de existerande fascistiska eller rasideologiskt motiverade grupperna har blivit mer fokuserade på att vinna utrymme i den offentliga debatten. Svenska nazister är idag bättre organiserade än tidigare, men inte nödvändigtvis mer handlingskraftiga. Vi har sett vissa framgångar för våra antifascistiska praktiker, huvudsakligen begränsade till utomparlamentariska sammanhang: praktiker som i flera fall har visat sig effektiva för att decimera militant fascistiskt handlingsutrymme – men dessa framgångar har även fört med sig ökad statlig repression gentemot antifascistiska miljöer, vilket i sin tur påverkar hur vi kan och bör agera.
Panelsamtal om en ny tid
Samtalet mellan de tre diskussionsparterna, med AFA Malmö som samtalsledare, inleddes med frågeställningar gällande antifascistiska strategier – specifikt de misslyckanden som vi i någon mån har kunnat se under senare år, med parlamentariska framgångar för nyfascistiska partier såsom Sverigedemokraterna (SD). Vi ser bland annat hur LO-medlemmar och arbetare i större utsträckning röstar på SD i parlamentariska val, vilket understryker de problem som vi står inför. Någonting har utan tvekan hänt i det politiska landskapet: nyliberalismens omstöpning av samhället och statens tillbakadragande i form av nedskärningar har lämnat avtryck i hela spektrat. Nyliberalismen är inte bara en ekonomisk politik eller system för att hantera offentlig verksamhet, utan påverkar i hög mån också människor och våra sätt att förhålla oss till varandra. När staten, som tidigare har ansvarat för människors välfärd, drar sig tillbaka och avvecklar sina institutioner lämnas människor att ansvara för sig själva.
Nyfascister söker ofta att etablera sig i detta tomrum och ge svar på frågeställningar som uppstår i den utsatthet och de kriser – arbetslöshet, offentliga verksamheter som går på knäna, social otrygghet – som därmed uppstår. För att i detta sociala och politiska landskap kunna mota tillbaka fascismen måste vi därmed också bli ett trovärdigt politiskt alternativ och själva fylla tomrummen efter staten, och istället för att kräva en återgång till staten visa att vi själva utgör den rörelse som kan lösa sociala problem: att vara politiska. Våra rörelser bör, i någon mån, vara beredda att ta de ansvar som samhället avsäger sig, samtidigt som vi måste kunna kräva ett samhälle som tar ansvar över de verksamheter som i allt större mån åläggs gräsrotsorganisationer.
Det mest långsiktiga försvaret mot fascism är alltid vänsterpolitiskt, men det finns också kortsiktiga hot som vi måste kunna hantera redan innan de verkställs. Vi är alla del av en rörelse som befinner sig i opposition till staten, och som sådan kan vi inte heller riskera att göra oss beroende av staten. Ett eventuellt sverigedemokratiskt tillträde till makten, oavsett om det sker med hjälp av Moderaterna eller någon annan politisk koalition, riskerar på kort sikt att hota delar av vänsterns och arbetarrörelsens infrastrukturer, genom att rikta udden mot de kulturella och politiska organisationer som står i opposition mot SD specifikt, och högerpolitik generellt. Rojavakommittéernas representant i samtalet väckte i detta sammanhang flera frågor: Vad gör vi om SD tar makten? Hur agerar vi i våra egna nätverk – vilka defensiva åtgärder kan vi redan nu, i förväg, vidta?
Kurdiska lärdomar
Vi kan lära oss mycket av erfarenheterna från Rojava och den kurdiska frihetsrörelsen, både gällande defensiv strategi och relationen till staten. Den första lärdomen utgår ifrån erfarenheterna av rörelsebyggande i Turkiet och handlar om riskerna med att göra sig beroende av staten. Folkens demokratiska parti (HDP) i Turkiet har under senare år upplevt stegrande politisk och ekonomisk repression. Efter att partiet, sedan grundandet 2012, blivit invalda i parlamentariska församlingar började organisationen få ta del av statliga ekonomiska bidrag, pengar som kunde användas för att bygga lokala organisationer, skapa social närvaro i sina områden samt strukturer för en växande frihetsrörelse. När den turkiska staten började använda antiterrorlagstiftning för att slå ned mot rörelsen, frihetsberöva dess ledare och medlemmar, samt dra tillbaka statligt kontrollerade finansieringskällor, påverkades därmed både HDP och den rörelse som omgärdat partiet negativt.
Den andra lärdomen utgår ifrån den turkiska invasionen av Rojava och hur motståndet mot denna har organiserats. Allt sedan invasionen av den autonoma kantonen Afrin 2018 har den internationella kurdiska frihets- och solidaritetsrörelsen kunnat förutse en framtida invasion av Rojava och nordöstra Syrien, och den kunde därmed också i någon mån förbereda sig inför denna. När Turkiet så påbörjade sin ockupation av de autonoma kantonerna i nordöstra Syrien 2019 fanns det redan en i förhand fastställd aktionsplan, inklusive strukturer för att mobilisera och organisera motståndet internationellt. Resultatet blev en solidaritetsrörelse med utgångspunkt i beslut och önskemål från Rojava, verkställda och organiserade lokalt i alla länder där det finns lokala solidaritetsrörelser: blockader, bojkotter och kampanjer för att öppna internationella fronter mot den turkiska krigsindustrin och ekonomin. Innan invasionen påbörjades, hösten 2019, fanns handlingsplaner fastställda för hur rörelsen ville agera i händelse av krig, där den internationella solidaritetsrörelsens uppgift skulle bli att påverka de turkiska krigsinsatserna negativt genom att bland annat motarbeta turkisk import av krigsmateriel. Rörelsen samlas under den gemensamma parollen och nätverket #RiseUp4Rojava, en kampanj som har expanderat till att även innefatta kampanjer gentemot den turkiska turistindustrin.
Lärdomen från denna, ännu pågående, solidaritetsrörelse är att om vi kan förutsäga ett kommande hot, så bör vi också förbereda oss inför det, planera och bygga strukturer för att hantera dess verkningar. En eventuellt framtida regering med sverigedemokratiskt inflytande eller kontroll är ett sådant hot som vi redan idag måste börja förbereda oss inför.
Självförsvar och makten över samtalet
Att förbereda sig inför framtida repressiva högerregeringar kan beskrivas som en defensiv åtgärd, men är också nödvändigt för att i framtiden kunna utgöra ett hot mot det klassamhälle som vi ytterst har som gemensamt mål att omkullkasta. Antifascism kan i sammanhang av denna politiska kamp ses som en först och främst defensiv praktik, som allt som oftast antar kortsiktiga tidsperspektiv. I panelsamtalet lyftes, som motpol mot denna defensiva ställning, också möjligheterna för att kunna agera offensivt, vända på logiken och själva ta politiskt initiativ. Det kan då handla om att ta initiativet i frågor som annars lätt övertas av högerradikaler med syftet att framföra en rasistisk agenda.
I detta sammanhang lyftes bland annat Soldiers of Odin, och kampen om narrativet kring sexualiserat våld, som exempel på frågor som i Malmö har hanterats på olika sätt. När den av nazister grundade organisationen Soldiers of Odin först dök upp i Malmö möttes den delvis av fysisk antifascistisk mobilisering, där antifascister mötte Soldiers of Odin och markerade mot deras närvaro på gatorna. Bakgrunden till mobiliseringen var den antifascistiska och antisexistiska ståndpunkten att fascistisk mobilisering inte bidrar till att göra våra gator tryggare. Soldiers of Odin kunde därmed motarbetas fysiskt och organisatoriskt, genom att ständigt vara beroende av polisbeskydd för att kunna genomföra sina fåtal försök till nattvandringar i Malmö.
Den andra fronten för antifascistiska initiativ kom från andra håll, genom feministisk organisering för att ta kontroll över frågeställningarna som dök upp parallellt med fascisternas mobilisering: hur hanterar civilsamhället överfallsvåldtäkter och våld i vår egen stad? Flera fall av allvarliga överfallsvåldtäkter hade under denna period ägt rum i Malmö, och för att tackla dessa frågeställningar togs feministiska initiativ till stormöten om kvinnors otrygghet i det offentliga rummet. På dessa möten kunde kvinnor själva lyfta sin oro och diskutera de problem i vardagen som detta innebar. Dessa möten står som exempel för hur det är möjligt att ta kontroll över diskussionen, vrida den ur händerna på den högerradikala agendan och istället börja prata om de verkliga problem och orsaker som våldet medför och grundar sig i.
Sexuellt våld är en fråga där högerextremister ofta söker vinna mark, genom att skylla på invandrare och främlingar – de feministiska stormöten, såsom de som ägde rum i Malmö, möjliggjorde för kvinnor att själva få uttrycka sig kring frågor som påverkar dem i deras vardag, samt gjorde det i förlängningen möjligt att etablera antifascistiska perspektiv på i grunden patriarkala problem.
Organiseringen i Malmö, såväl mobiliseringen på gatan som stormöten kvinnor emellan, klargjorde att nyfascister och rasister inte bär på någon lösning på sexualiserat och patriarkalt våld, utan att det är problem som vi gemensamt måste hantera, som grannar, kvinnor och feminister.
Organisering för framtiden
”Vi lever i underliga tider”, yttrade en av paneldeltagarna under diskussionen, och fortsatte: ”samhället är en levande död, som vi inte har lyckats göra oss av med”. Samtalet återkom vid flera tillfällen till de strukturella problem som vi som rörelse och som människor står inför. Nyliberaliseringen av det politiska landskapet har drivit samhällsdebatten högerut och istället för att adressera problemen med växande ojämlikhet så etableras i allt större mån klassiska nyfascistiska frågeställningar som politiska sanningar: invandringen måste till varje pris minska, fler och hårdare straff ska utdelas. Denna omstöpning av det så kallade offentliga samtalet äger rum samtidigt som offentlig verksamhet, sjukvård, äldreomsorg och sociala trygghetssystem monteras ned. Samhället fortsätter såklart att existera, men det samhälle som dagens ungdom växer upp i består till allt större del av borttynande, döende strukturer.
Representanten från GAF beskriver under samtalet en samtid där arbetarklassen systematiskt osynliggörs, trots att rådande klasstrukturer är våldsamt och i växande grad ojämlika. Sverige är ett av de länder i världen där klassklyftorna ökar i snabbast takt. Arbetarklassen syns inte längre i kulturproduktionen och får sällan uttala sig i media, ens i frågor som i högsta grad handlar om deras egna liv och öden. Såväl politiska, kulturella och ekonomiska tendenser driver på en fragmentering av arbetarrörelsen och arbetarklassen, där identiteten som arbetare blir en allt mindre dominerande aspekt i människors liv. Fackföreningsrörelsen blir i takt med detta, och i samspel med andra politiska processer, mindre tongivande och är idag försvagad. Det är ännu inte givet vilken roll som våra progressiva och revolutionära vänsterrörelser har att spela i denna utveckling, och kanske behöver vi heller inte söka efter någon sådan roll; vi bär redan på erfarenheter, kunskaper och har inneboende infrastrukturer som kan sättas i rörelse och få nya sammanhang.
Vi är del av en långlivad rörelse som genom åren har samlat på sig mängder av erfarenhet av mobilisering och politiskt organisering – vi vet hur man gör grejer, hur en demonstration kan organiseras, hur projekt kan struktureras, vilka steg som leder till handling. Utmaningarna idag består inte i detta, utan snarare i att involvera ännu fler människor och att motivera till motstånd i ett tillstånd som av många upplevs som hopplöst. Antifascism är inte längre norm i något brett politiskt spektrum, men människors instinktiva avsky mot nazismen lever kvar, och det är upp till oss som rörelse att hjälpa dessa människor att följa sin intuition. Framtiden är inte upp till den enskilda människans upplevda antinazism, utan till den organiserade och inkluderande rörelse som kan bryta isoleringen och mobilisera dessa enskilda antifascistiska sentiment.
Samma värld, nya perspektiv
Världen står ännu öppen för oss, med mängder av hot väntande runt hörnet men också mängder av möjligheter. Om världen i den globaliserade eran har blivit mer sammanvävd så har den också i processen öppnat upp sig för förändring underifrån, om än ur andra perspektiv än tidigare. Det nya måste skapas ur det nuvarande, av det som sker idag, med den föränderliga historien som springande punkt. Rojava och gräsrotsorganiseringen i de autonoma kantonerna står som exempel för vägar framåt, men inte som recept, utan som något vi kan lära av: erfarenheter av andra sätt att leva, vilka vi kan applicera, men inte kopiera.
Den huvudsakliga utmaningen för våra rörelser idag består, i kortfattade ordalag, av: att planera inför framtiden, att identifiera våra starka sidor, vad vi är bra på, samt att kunna applicera dessa styrkor i mötet med sociala rörelser, i våra grannskap och i lokala motståndskamper. Men vi måste också lära oss att lyssna på oss själva och på andra: vilka problem är det som håller människor vakna om nätterna? Varför har människor slutat drömma om en bättre värld, för att istället nostalgiskt fantisera om ett förflutet som kanske aldrig har ägt rum?
Endast med dessa frågor och svar i ryggen har vi en god chans att åstadkomma ett långsiktigt försvar mot fascistiska landvinningar och börja mota tillbaka den globala högervågen. Framtiden är inte förlorad, den har bara blivit lite försenad.
Leta inte på gatorna, inte bland torgen – vi finns överallt.