Svenskarnas Parti (SvP) bekräftade tidigt att de inte skulle ställa upp i det extra riksdagsvalet som var planerat i mars 2015
Detta enligt egen utsago eftersom ”det i nuläget kräver ansenliga resurser vilka bättre kan användas för partiets fortsatta utbyggnad.” Ett annat sätt att formulera det är att partiets ledning insett att de är ett litet fjuttparti utan reell chans att nå de fyra procent som krävs för inträde i riksdagen, en insikt som är betydligt mer realistisk än deras annars så grandiosa självbild brukar göra gällande. På samma sätt lät det när de tidigare i år lade ner sin webbplats realisten efter att AFA avslöjat att dess främste skribent var Carl Henrik Svensson, mer känd under sitt flashback-alias ”Straybullet”. I samband med att realisten skrotades skrev partiets ledning att om orsaken till nedläggningen: ”då vi har begränsade resurser måste vi satsa dessa där vi har högst konkurrenskraft och där vi kan fylla ett nytt tomrum inom detta verksamhetsområde”.
Att dessa fascister använder sig av uppblåst näringslivsretorik är mindre anmärkningsvärt än det faktum att de nu tycks ha tvingats till insikt angående det egna partiets begränsningar. Det faktum att deras nyhetsorgan kollapsar av att en enda bärande skribent avslöjas och att de planerat att avstå från riksdagsvalet (som ju är ett sällsynt bra tillfälle för ett parti med parlamentariska ambitioner att synas och höras) enbart p.g.a. bristande resurser är kanske tecken på att även de själva börjar förstå att deras parti är en papperstiger? SvP har försökt att lansera sig som ett mer radikalt alternativ till Sverigedemokraterna (SD) och hoppades i valet kunna locka över missnöjda SD-väljare. Trots deras propagandaturné inför valet uteblev alla framgångar, partiet fick inte ett enda mandat (!) trots att de ställde upp i 34 kommuner. Fiaskot faller så klart tillbaka på partiledaren Stefan Jacobssons inkompetens, men deras nederlag är naturligtvis även en stor framgång för alla oss som mobiliserat och organiserat vårt motstånd mot SvP under valrörelsen.
En sak är viktig att nämna i sammanhanget. Trots partiets svaghet och partiledningens oduglighet, vilket vi naturligtvis är väldigt väldigt tacksamma för, så innebär SvP fortfarande ett problem. Parlamentariskt är de en punkterad organisation, utan vare sig politiska mandat eller en fungerande nyhetssida, men på det individuella planet utgör några av dess medlemmar ännu ett konkret hot. Det var SvP:are som attackerade och högg Showan och hans vänner i Malmö och det är SvP:are som just nu befinner sig i krigets Ukraina där de deltar i striderna tillsammans med de fascistiska Azov-styrkorna. En av dessa är Andreas Carlsson som är internationellt efterlyst för attacken i Malmö och som flytt till Ukraina för att undvika att ställas inför rätta här i Sverige. En annan är Mikael Skillt från Sundsvall, medlem i SvP och tidigare spaningssoldat och skarpskytt i NB 21 i det svenska försvaret. Skillt driver facebook-gruppen ”Svenska Ukrainafrivilliga” och är den SvP:are som är högst i rang bland svenskarna i Ukrainas fascistiska styrkor. Utöver dessa är SvP:arna, bröderna Henrik och Patrik Fridén några av de som bekräftats strida för fascisterna i Kiev. Samt den numera avlidna Leo Sjöholm.
Medan dessa befinner sig i Ukraina arbetar andra partimedlemmar här hemma i Sverige med att ta hand om deras lägenheter och andra praktiska göromål. Att partiet är tyngt av detta logistiska arbete och de kostnader som uppstår kring de som rest till Ukraina är den verkliga anledningen till att man nu drar ner på det partipolitiska och opinionsbildande arbetet. De ”resurser” som partiledningen menar behövs för ”partiets fortsatta uppbyggnad” används nu för att betala lägenhetshyror och annat åt de som rest till Kiev för att strida med fascisterna. Sanningen bakom formuleringen ”då vi har begränsade resurser måste vi satsa dessa där vi har högst konkurrenskraft och där vi kan fylla ett nytt tomrum inom detta verksamhetsområde” syftar på just detta. Det ”verksamhetsområde” där SvP nu satsar sina ”begränsade resurser” är alltså understödjandet av fascistiska massmord i Ukraina. Att partiets duperade väljarskara nu lämnar det sjunkande skeppet som råttor är således inte så konstigt. Den demokratiska fasaden som spruckit och rämnat var ett fuskbygge från början. Jacobsson spelade ett rollspel med sin dressman-kostym och sitt bluetooth-headset, men han tog inte partiet till riksdagen utan tillbaka till tiden då partiet hette Nationalsocialistisk Front (NSF) och var en rörelse som främst tilltalade värnpliktiga män med drömmar om en väpnad vit revolution.
Vi i AFA Stockholm väntar nu med spänning på nyheten om att Jacobsson återinför uniformerna från NSF-tiden och slår följe med partikamraterna i Ukraina för att lansera partiets nästa stora kampanj: ”Ukraina vakna”.
(Efter succékampanjen ”Sverige vakna” som organisationen höll i tomma parkeringshus, bensinmackar, nattligt ödsliga parker och på lastbryggor runt om i landet).
/Antifascistisk aktion Stockholm