Den första maj är inte en högtid i vanlig mening. Den är inte en symbolisk tradition eller ett nostalgiskt minne från en svunnen arbetarrörelse. Första maj är arbetarklassens kampdag – en dag som växte fram ur strejker, repression och blodiga konflikter mellan arbete och kapital.
När arbetare i slutet av 1800-talet organiserade sig för åtta timmars arbetsdag möttes de inte av förståelse. De möttes av polis, militär och arbetsgivarvåld. Men de möttes också av något annat: en växande solidaritet. Arbetare började förstå att de delade samma intressen, oavsett yrke, språk eller nationalitet.
Det är ur denna insikt som arbetarrörelsen föddes.
Arbetarklassens styrka har aldrig legat i rikedom eller politiska privilegier. Den har legat i organisering. I fackföreningar, i politiska rörelser, i kollektiva kamper på arbetsplatser och i samhällen. När arbetare organiserar sig kan de förändra samhället.
Och just därför har arbetarklassens organisering alltid mött motstånd.
Genom historien har ekonomiska och politiska eliter använt olika metoder för att bryta arbetarklassens makt. Ibland genom lagar som begränsar strejkrätten. Ibland genom ekonomiskt tryck. Och ibland genom något ännu mer brutalt: fascismen.
Fascismen uppstod inte i ett vakuum. Den växte fram i tider av kris, när sociala konflikter skärptes och arbetarrörelsen utmanade den ekonomiska makten. I dessa situationer fungerade fascismen som en motrevolutionär kraft.
När Mussolinis svartskjortor marscherade genom Italien var deras första mål inte minoriteter eller kulturella institutioner. Deras första mål var arbetarrörelsen. Fackföreningslokaler brändes, strejker slogs ned och socialistiska organisationer attackerades.
När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 var en av deras första åtgärder att upplösa alla fria fackföreningar. Deras tillgångar beslagtogs, deras ledare fängslades och arbetarnas kollektiva organisering ersattes med statligt kontrollerade strukturer.
I Spanien försökte fascismen krossa en republik där arbetare och bönder hade börjat ta makt över sina egna liv. Den internationella solidariteten – där tusentals frivilliga reste för att kämpa mot fascismen – visar att arbetarrörelsen redan då förstod vad som stod på spel.
Historien är tydlig: fascismen har alltid varit arbetarrörelsens fiende.
Fascismen bygger på splittring. Den försöker övertyga arbetare om att deras verkliga fiender inte är ekonomiska maktstrukturer utan andra människor – människor med annan bakgrund, annat språk eller annan religion. Den ersätter solidaritet med misstänksamhet och kollektiv kamp med nationalism.
Det är ingen slump. En splittrad arbetarklass är en svag arbetarklass.
När människor börjar se varandra som konkurrenter istället för kamrater försvinner också möjligheten att utmana de strukturer som skapar ojämlikhet och exploatering. Fascismen erbjuder därför inte en lösning på arbetarklassens problem – den fungerar som ett skydd för de maktförhållanden som skapar dem.
Därför är antifascism inte bara en moralisk hållning. Den är en politisk nödvändighet.
Att vara antifascist innebär att försvara arbetarklassens rätt att organisera sig. Det innebär att försvara strejkrätten, föreningsfriheten och de demokratiska rättigheter som gör kollektiv kamp möjlig. Det innebär också att aktivt motverka de ideologier som försöker splittra arbetarklassen.
Men antifascism är mer än försvar. Den handlar också om framtid.
Den handlar om att bygga ett samhälle där ekonomisk makt inte koncentreras till ett fåtal utan delas av de människor som faktiskt skapar samhällets rikedomar. Ett samhälle där arbete värderas högre än profit och där solidaritet är starkare än konkurrens.
Första maj påminner oss om att detta inte är en utopi. De rättigheter vi i dag tar för givna – åtta timmars arbetsdag, semester, social trygghet – betraktades en gång som omöjliga. De blev verklighet därför att människor organiserade sig och kämpade för dem.
Men historien visar också att dessa rättigheter aldrig är permanenta. De kan urholkas, monteras ned och tas tillbaka om arbetarklassen förlorar sin kollektiva styrka.
Därför är första maj fortfarande nödvändig.
Den påminner oss om att arbetarklassens kamp inte är avslutad. Den påminner oss om att solidaritet är starkare än splittring. Och den påminner oss om att antifascism inte är en separat fråga vid sidan av klasskampen.
Antifascism är arbetarklassens självförsvar.
När vi försvarar solidariteten försvarar vi också möjligheten att förändra samhället. När vi står upp mot fascismen försvarar vi arbetarklassens rätt att organisera sig och kämpa för ett bättre liv.
Och den kampen fortsätter.
För solidaritet.
För organisering.
För arbetarklassens frigörelse.
/Antifascistisk aktion Stockholm
1 Maj 2026