Den 12 oktober 1999 mördades syndikalisten och fackligt aktive Björn Söderberg utanför sitt hem i Sätra i södra Stockholm. Han var 41 år gammal när han föll offer för två unga nazister, Hampus Hellekant och Björn Lindberg-Hernlund. Mordet var ingen slump, inget uttryck för blint våld. Det var en kallblodig hämnd, ett resultat av att Björn hade vågat göra det som nazister alltid fruktar – han hade dragit fram dem i ljuset.
Bara veckor innan mordet hade Björn avslöjat att Robert Vesterlund, en välkänd nazist, satt som förtroendevald i fackklubben på sin arbetsplats. Genom tidningen Arbetaren blev det offentligt, och Vesterlund tvingades lämna sin post. För nazisterna var det en förödmjukelse. För arbetarrörelsen var det en seger. För Björn blev det en dödsdom.
När nazisterna sköt honom den där oktoberkvällen ville de inte bara tysta en enskild person – de ville skrämma oss alla. De ville slå sönder modet och civilkuraget som Björn representerade. Men effekten blev den motsatta. Redan elva dagar senare fylldes Medborgarplatsen i Stockholm av över 20 000 människor. De stod där i sorg och i vrede, men också i beslutsamhet. Ingen kunde längre blunda för vad nazismen är: inte en åsikt bland andra, utan en ideologi som alltid leder till våld, förtryck och mord.
Sedan dess har den 12 oktober blivit en dag för civilkurage. Det är en dag då vi minns Björn Söderbergs mod, men också en dag då vi påminner oss själva om vårt ansvar. Hans gärning visar att antifascism inte är ett slagord, utan ett ställningstagande i praktiken. Han vägrade tiga. Han försvarade fackföreningen och arbetarrörelsen mot infiltration. Han satte solidaritet framför egen säkerhet. Det är därför vi minns honom idag, tjugosex år senare.
Men minnet av Björn är också en del av något större. Genom hela historien har människor fått sätta livet till i kampen mot fascism och nazism. Vi minns de internationella brigader som reste till Spanien för att försvara republiken mot Francos fascister. Vi minns den alla de partisaner som satte sina liv på spel mot Mussolini och Hitler. Vi minns de som mördades i nazismens folkmord. Vi minns alla de som över hela världen kämpat mot fascismen. Och vi minns de aktivister, i går och idag, som hotats, misshandlats och mördats för att de vågade stå upp mot hatet.
Björn Söderberg är en del av denna tradition. Han är en länk i den kedja av människor som visat att antifascism är en nödvändighet för att försvara arbetarrörelsen och mänsklig värdighet. Att minnas honom är att minnas alla dessa, och att förstå att kampen inte är över.
Nazismen försvann inte med domen mot hans mördare. Den lever vidare i nya rörelser, i nya masker, men med samma innehåll. Därför är minnet av Björn inte en stilla ceremoni – det är en uppmaning.
Vi som lever nu bär hans fackla vidare. Vi har ett ansvar att organisera oss, att slå tillbaka, att försvara solidariteten där vi står. Att hedra Björn är att fortsätta kampen.
Aldrig glömma. Aldrig förlåta. Alltid kampen.
AFA Stockholm
***
Är du intresserad av att organisera dig i AFA? Tveka inte att kontakta oss!
Mail: [email protected]
Twitter: @afasthlm
Instagram: @afastockholm