De senaste årens stagnering i klimatpolitiken, med klimatförnekare och högerpopulister på internationella ledarspositioner, väcker frågor och oro om framtiden. Vi ser konspirationsteoretiker och högerpolitiker göra gemensam sak i miljöfrågor – men vem tjänar egentligen på att vi ignorerar akuta klimatfrågor?
Tisdagen 28:e augusti påbörjades en aktion riktad mot en fossilgasterminal strax sydöst om den nederländska staden Delfzijl, belägen i den nordliga provinsen Groningen. 700 klimataktivister från hela Europa, inklusive Danmark och Sverige, deltog i aktionen, som under namnet Code Rood resulterade i en tre dagar lång blockad.
Bakgrunden till blockaden är en flerårig kamp mot fossilgasutvinningen i Groningen, som är ort för Europas största fossilgasfält. I en tid av global uppvärmning och klimatpolitiska debatter har det statliga energiföretaget NAM valt att, tillsammans med energijättarna Shell och Exxon, bygga ut infrastrukturerna för fossilbränsleutvinning.
Som ett resultat av utvinningen i Groningen skakas området idag av jordbävningar, vilka skadar hus och egendomar, och gör invånarna till ”fångar i sina egna hem”, som en lokal aktivist uttryckte det. Uteblivna ersättningar för skadad egendom har resulterat i protester mot NAM, vilket i början av 2018 samlade 12 000 invånare till demonstrationer mot utvinningen och dess konsekvenser. Förutom egendomsskador så har utvinningen även katastrofala följder för klimatet, då växthuspotent metangas sipprar ut i atmosfären under transporter av gasen och ytterligare växthusgaser sprids i och med förbränningen av bränslet. Syftet med Code Rood var redan från början att lyfta dessa problem till dagordningen och understödja den lokala kampen mot fossilgasutvinningen.
Klimataktionen i Groningen föregicks, och understöddes, av ett veckolångt läger beläget drygt 12 km från fossilgasanläggningen i Delfzijl, i den lilla byn Leermens. Här föranleddes aktionen av aktionsträningar, praktiska förberedelser och föreläsningar. Code Rood hade inför aktionen delats upp i flera fingrar, eller avdelningar, som var för sig skulle använda olika transportmetoder, rutter och taktiker för att ta sig till platsen för blockaden. Syftet med uppdelningen var att försvåra polisens arbete, vilka vid ett eventuellt ingrepp mot aktionen skulle behöva dela upp sin styrka i flera mindre delar för att bemöta demonstranterna. Ett annat viktigt syfte med strategin var även att kunna erbjuda flera taktiker, av varierande militansnivå, för att kunna ansluta en bredd av människor med olika mål och erfarenhetsnivåer.
Under tisdagen 28:e augusti etablerade klimataktivister ett läger utanför NAM:s fossilgasanläggning för att blockera tillgången för företagets lastbilar, vilket hindrade dessa från att leverera gas till anläggningens gasbehållare. Genom direkt aktion mot verksamheten lyckades man, tillsammans med lokalbor från Groningen, hålla verksamheten vid anläggningen nere under en tredagarsperiod.
Aktionens legala status gjorde att den kunde gå lugnt tillväga, med ett förhållande vis lågt antal utfall av polisvåld, i samtliga fall i samband med mer eller mindre spontana initiativ i och utanför blockadlägret. Aktionsledningens förhandlingar med kommun och polis hade gjort att aktionens konsensusplattform blivit extra viktig att upprätthålla, inklusive anvisningar för deltagarnas uppförande och blockadens anvisade område. Polisen upprättade å sin sida en blockad utanför gasanläggningen, för att hindra demonstranter från att ta sig in på området.
Samtliga finger, inklusive flera lokalt organiserade demonstrationer från staden Delfzijl, nådde därmed fram till blockaden och tilläts demonstrera utanför anläggningen. Upplägget resulterade i en underlig situation, då polisen ena kvällen kunde misshandla demonstranter som satt upp banderoller på gasanläggningens stängsel, för att nästa dag nyfiket betrakta klimataktivisternas tidsfördrivande lekar och möten.
Klimat och global orättvisa
Den globala uppvärmningen har de senaste decennierna fått en alltmer akut politisk och ekonomisk karaktär. Redan idag lever människor på södra halvklotet med konsekvenserna av planetens generella uppvärmning, vilket resulterar i rekordstarka orkaner, översvämningar och mer extrema torr- och regnperioder i tropiska områden.
Den moderna kapitalismens distributionskedjor resulterar i resursplundring i det globala syd, vars tillgångar förs till det globala nord och genererar förtjänst åt det internationella storkapitalet. Denna struktur gör rika människor rikare, medan resursplundrade nationer tvingas leva med såväl miljöförstöring som sviterna efter planetens gradvisa uppvärmning. Klimatfrågan är därmed en global rättvisefråga, eftersom kapitalismen ständigt stegrar utsugningen av landområden och resurser. Groningen är ett exempel på hur denna process går till även inom det globala nord, genom export av regionens tillgångar och förstörelsen av lokal infrastruktur.
De senaste åren har de globala problemen kommit krypande nära inpå även i norr. Den gångna sommarens extrema väder har slagit hårt över hela den norra hemisfären, med torka och rekordtemperaturer över hela Europa. Såväl USA och Grekland, som Sverige och Finland, har plågats av skogsbränder som trots modern brandbekämpning har skadat och hotat enorma arealer, samt på flera håll resulterat i tragiska dödsfall. Den svenska situationen har präglats av uppriktig oro och rädsla inför framtiden. Humanekologen Andreas Malm menade under en föreläsning i Code Roods basläger att två eller tre somrar till av den typ som vi har sett i år kan leda till en total kollaps av svensk matproduktion.
Kapitalismens tidsålder
Andreas Malm diskuterade i sin föreläsning den grava situation som den globala kapitalismen har försatt oss i. Malm, liksom mängder av forskare även utanför klimatforskningen, menar att Jorden nu har inträtt i den geologiska epoken antropocen – människans tidsålder – som ett resultat av mänsklig aktivitet i allmänhet, och industriell produktion under de senaste seklen i synnerhet. Bevisen för att mänsklig aktivitet påverkar det globala klimatet är överväldigande, men ändå existerar kapitalismen som helhet i ett tillstånd av förnekelse. Denna förnekelse är av såväl ekonomisk som ideologisk art.
Den ekonomiska klimatförnekelsen går att studera på såväl nationell som global nivå. Samtidigt som koldioxidhalten i atmosfären når rekordnivåer och riskerar att eskalera bortom all mänsklig kontroll så investeras det ständigt i nya fossilbränsleprojekt. Politiskt så talas det på internationell nivå om att fasa ut fossila bränslen – såsom olja, brunkol och fossilgas – men ekonomiskt ser vi att 59% av alla nya energiinvesteringar i världen sker inom fossilindustrin. Fossilkapitalet gör alltså ständigt nya och och lysande förtjänster och kan återinvestera ackumulerat kapital i nya fossilbränsleprojekt.
Samtidigt som det internationella kapitalet gör ständigt nya vinster i fossilbränsleindustrin pågår det i det globala nord en ideologisk förnekelseprocess med flera olika beståndsdelar. Malm identifierade i sin föreläsning flera av dessa: allt ifrån mediernas ständiga påståenden att ”enskilda väderfenomen inte kan kopplas till global uppvärmning” till liberal nyoptimism och ekologisk nihilism. Istället för att diskutera möjligheter att faktiskt hindra den nuvarande utvecklingen så diskuterade svenska politiker under sommarens skogsbränder enbart de förvisso viktiga, men begränsade, möjligheterna att bättre förbereda landet inför framtida katastrofer. Den politiska diskussionen skulle kunna tolkas som ett bevis för att katastrofen redan är här, men handlar realpolitiskt snarare om ett utslag av politisk viljelöshet.
Högern och klimatförnekelsens sammansättning
Klimatförnekelse är en politisk strömning som har funnit stöd bland skilda politiska och sociala skikt i samhället. Det är en strömning som kan både helt förneka klimatförändringar, blunda för delar av de pågående processerna eller helt enkelt bortse från människors möjlighet att påverka den nuvarande utvecklingen.
Å ena sidan har vi en liberal ideologisk strömning som gjort succé bland den urbana medelklassen, genom sin ekonomiska och politiska optimism. Författare som Hans Rosling har genom böcker och föreläsningar sålt en föreställning till allmänheten om att världens tillstånd inte alls är så illa som gemene man skulle kunna tro. Tvärtom, så går allt precis som det borde. I denna föreställning ingår även en medveten underskattning av den globala uppvärmningens allvar. Istället för att lyfta problemens verkliga omfattning så påstås det att klimataktivister ljuger och själva överdriver situationen. Denna nyoptimism går väl hem hos den liberala medelklass som inte är villig eller kapabel till att förändra varken sin egen livsstil eller ekonomin.
Internationellt sett går klimatförnekelsen ofta hand i hand med extremhögern. Bland högerpopulister och nyfascister i Sverige och internationellt går det att finna förnekelse av människors påverkan på klimatet som en ständigt återkommande företeelse. Högerpopulister som Donald Trump har delvis byggt sina politiska kampanjer på just dessa aspekter. Trump själv menar att den globala uppvärmningen är en politisk konstruktion med syftet att försvaga den amerikanska ekonomin gentemot Kina. Trump finner stöd hos fossilkapitalet, som bland annat har försett administrationen med klimatrådgivare som har pekat ut klimatrörelsen som ”det största hotet mot friheten” i världen. Även den politiskt snarlika regeringen i Ryssland har gett uttryck för klimatförnekande ståndpunkter, då Putin själv har yttrat att det inte finns någon verklig global uppvärmning, utan att ”det är en förfalskning med syftet att hålla tillbaka industriell utveckling i flera länder, inklusive Ryssland”.
Också i Sverige har högern gett uttryck för liknande konspirationsteoretiska resonemang, bland annat den borgerliga föreställningen att media har bevakat skogsbränderna under den gångna sommaren med agendan att bygga politiskt stöd för Miljöpartiet. När det kommer till den nyfascistiska högern finner vi hos dem återigen liknande resonemang som hos de politiska förebilderna i USA och Ryssland. Sverigedemokraterna är ett parti som ständigt återkommer med klimatförnekande uttalanden, bland annat partiledare Jimmie Åkesson själv som i sitt sommartal menade att sommarens extremväder är något som svenskarna bör vara glada över:
”Precis det här vädret vi är beredda att betala tiotusentals kronor för att få komma till under vinterhalvåret.”
SD är det enda parti som aktivt förnekar mänskliga aktiviteters påverkan på klimatet, de har ställt sig utanför den politiska överenskommelsen med målet att Sverige ska vara klimatneutralt till år 2045. Samtidigt som partiet, med konspirationsteoretiska motiveringar, vill skära ned på anslagen till SMHI samt lämna Parisavtalet, ett klimatavtal som redan idag framstår som politisk tandlöst.
Fossilkapitalet och fascismen
Chalmers gick i augusti i år ut med nyheten om ett nytt internationellt samarbetsprojekt, där 40 forskare från olika länder ska utforska extremhögerns koppling till klimatförnekelse. På Chalmers hemsida beskriver idé- och miljövetaren Martin Hultman hur ”högernationalistiska partier i Europa har klimatförnekelse som en av sina viktigaste värderingar”. Utvinningsindustrin – fossilkapitalet – och extremhögern är två krafter som, enligt Hultman, har gått samman för att misskreditera alla existerande vetenskapliga belägg för människans påverkan på klimatförändringar.
Ett sådant samgående mellan kapital och i grunden nyfascistiska rörelser är ingenting nytt, utan kan spåras tillbaka till fascismens själva etablering som politisk massrörelse i Europa. Marxistiska teoretiker som Arthur Rosenberg beskrev redan på 1930-talet fascismen som en reaktionär rörelse maskerad i folklig utklädnad (Fascismen som massrörelse, 1934), som får sin politiska funktion först i och med försvaret av kapitalismens processer och överklassens egendomar. Idag finner fossilkapitalet allierade bland högerpopulister och nyfascister, vilka gör en koppling mellan fossila resurser och de egna ekonomiska privilegierna. I tidskriften Mana (nr 1, 2018) beskrivs grunden till denna relation mellan fossilkapitalet och fascismen enligt följande:
”Privilegiet att fritt efter tycke kunna förbränna fossila bränslen för privat bruk har med tiden börjat upplevas som en rättighet. Klimatfrågan tvingar oss att ifrågasätta det fossila bränslet och privilegierna som det medför. Rädslan för att ens rättigheter hotas ger här utrymme för en reaktionär rörelse att växa.”
Resultatet blir den täta politiska koppling som vi idag ser mellan fossilkapital och högerradikaler av alla de slag. Såväl Trump som Putin och Åkesson försvarar samtliga de egna ländernas fossilberoende industrier med ekonomiska motiv, i grunden hämtade Fascismen som massrörelsedirekt från fossilkapitalet självt.
Agens i klimatkamper
En av de centrala problem som Andreas Malm lyfte under sitt föredrag på Code Rood rörde frågan om agens i klimatkampen. Klimatförändringarna är idag en trängande aktuell, närmast akut fråga, men trots detta ser vi få konkreta konfrontationer där klimatet sätts i fokus. De gånger som klimatförändringar leder till sociala eller politiska konflikter så saknas det ofta direkt kontakt mellan å ena sidan klimatförändringarnas verkningar och å andra sidan dess orsaker. Det gör att problem uppstår i att identifiera fienden, och människors legitima ilska blir svår att rikta. De som huvudsakligen tar kampen mot kapitalistiska fossiljättar, för en radikal, ny klimatpolitik, får därmed ta sig rollen av ett avantgarde. Klimataktivisters kamp och aktioner bildar fronten och visar vägen i en politisk strid som den verkligt breda massan av människor ännu inte har funnit sin plats i.
Groningen framstår i detta sammanhang som ett exempel på detta agensproblem, men även som försök till att ändra på detta. Här påverkas människor direkt av storföretagens gasutvinning samtidigt som de har fienden precis framför ansiktet. Många av de lokala aktivisterna i Groningen tycks primärt drivas av antagonism gentemot NAM, Shell och Exxon, snarare än av omtanke om miljön, på grund av förlust av egendom och nonchalant bemötande från myndigheterna. Det är också dessa människor som under Code Rood stod för några av de mer radikala och spontana uttrycken för olydnad. Detta förhållande gick också att utläsa i ordningsmakten egen inställning till de olika elementen. De demonstrationer som utgick ifrån staden Delfzijl till blockadlägret, och som arrangerades utan särskilt tillstånd, bevakades också tyngre av polis, med såväl kamerabussar, polisbussar och cyklande samt promenerande enheter.
I samband med att en sådan demonstration under kvällen 28:e augusti ankom blockadlägret, och beblandade sig med klimataktivisterna, uppstod konfrontationer med polisen, då Groningenbor tog sig närmre stängslet än vad polisen ville acceptera, och aktivister därpå fäste banderoller. Situationen resulterade i att polisen gick till attack och misshandlade sittande demonstranter, med flera skadade som resultat. Groningenbornas agerande ledde därmed till ett brott mot samförståndsandan mellan aktionen och polisen, vilket stegrade konflikten på plats.
Å ena sidan har vi alltså klimataktivister, organiserade under Code Roods flagg, som samarbetar med å andra sida lokalt organiserade aktivister. Två grupper med delvis olika bevekelsegrunder möttes i Groningen för att tillsammans rikta udden mot Europas största fossilgasanläggning, med god potential att föra de olika kamperna framåt. I Groningen har problemet med agens i klimatkamper kunna lösas åtminstone till viss del, genom täta samarbeten mellan klimataktivister och missnöjda lokalbor.
En annan värld – men vilken?
Klimatförändringar slår hårdast mot redan utsatta grupper. Länder som Peru drabbas regelbundet av våldsamma väderfenomen och landet bedöms att redan år 2044 ha förlorat 40% av sina vattentillgångar. Peruanska migranter som flyr fattigdom utsätts redan idag för rasism i sina grannländer. En eskalering av den ekologiska sårbarheten i regionen skulle mycket väl kunna leda till ökad migration till andra sydamerikanska stater, och så länge som sociala klyftor inte åtgärdas så riskerar detta även leda till en eskalering av såväl rasism som hatbrott i regionen.
Detta är en utveckling som vi har anledning att oroa oss för i hela världen. Samtidigt som rasistiska regimer etableras i Europa och nyfascistiska grupper vinner mark även i Sverige så uppstår en situation där stater, på sina regeringars initiativ, blir mer auktoritära och repressiva. Slutna gränser i kombination med ökad militarisering och repressiv inrikes- och migrationspolitik kan mycket väl resultera i en farlig humanitär situation när europeiska stater föredrar att använda våld mot klimatflyktingar hellre än att åtgärda den verkliga bakgrunden till problemen.
Idag framstår klimatkatastrofer, i kombination med auktoritär högerpolitik, som en av de farligaste och mest troliga vägarna till fascistiska lösningar på kapitalistiska problem. Samtidigt så ser vi på internationell nivå få försök att faktiskt gå till roten med de krig och katastrofer som gör att människor blir tvungna att fly sina hem.
Det är därmed upp till oss själva att åtgärda problemen, avsluta det kapitalistiska experimentet och förpassa fascismen till dess grav. En annan värld är möjligt – men det är upp till oss att bestämma vilken det blir.
Samtliga bilder i artikeln är hämtade från Code Roods Flickr.
Vi nås via mail:
AFA Malmö: [email protected]